Kapitel 2 i Stalins bok “Leninismens grunder” heter
“Metoder”. Den första frågan man naturligtvis ställer sig är vad som
avses med “metod”. Ordet metod betyder tillvägagångssätt och i det
här sammanhanget handlar det om kommunisternas grundläggande tillvägagångssätt
i det politiska arbetet.

Stalin inleder metod-kapitlet med att förkasta revisionisternas metod och
det skall vi också göra.

När Stalin skrev “Leninismens grunder” var kampen mot revisionisterna
i andra internationalen i fokus. Idag har de borgerliga reformistiska/revisionistiska
partierna S, V och KP (sammanfattas SVÄKOP) ett krympande inflytande över
arbetarklassen men den ideologiska sjuka de sprider är i grunden den samma som
andra internationalens. Stalin beskriver att reformisterna hyllar de legala
kampformerna och “valkampen” och att de inbillar folk att man kan
“slå ihjäl” kapitalismen med legaliteten. Reformisterna lägger, som
Stalin säger, på hullet och har inte lust att tänka på något så besvärligt som
en socialistisk revolution, proletariatets diktatur och massornas revolutionära
fostran. Eftersom de har övergett kampen mot borgarklassen överger de också
varje form av enhetlig revolutionär teori och slänger fram motsägelsefulla
teoretiska satser och brottstycken av en teori lösryckt från massornas levande
revolutionära kamp och deras teser blir till föråldrade dogmer. Det är precis
vad “våra” reformister också har gjort och för syns skull nämner
SVÄKOP Marx i sitt program (jo även sossarna), men endast för att beröva
marxismen dess levande revolutionära anda.

Anfallskrig och en uppsjö av försämringar har klubbats igenom i riksdag och
kommuner de senaste decennierna och riksdagen är uppenbarligen ett redskap för
borgarklassen som ger legitimitet åt allt möjligt “djävelskap”. Men
tro inte att reformisternas taktik förändras för det. Har inte
“kampmetoden” att ständigt försöka få fler platser i de
borgarklassens kommuner eller borgarklassens riksdag visat sig uppenbart
otillräcklig och meningslös gentemot finanskapitalets allmakt? Är det inte
nödvändigt att revidera SVÄKOP:s hela arbete, hela dess arbetsmetod, att
“driva ut kälkborgerligheten, trångsyntheten, politiserandet, överlöperiet,
socialchauvinismen och socialpacifismen”?

Vad är det väsentliga i den leninistiska metoden?

Den leninistiska metoden innebär en prövning av de revolutionära lärosatserna i
“masskampens eld, i den levande praktikens eld, d.v.s. ett återställande
av den rubbade enheten mellan teori och praktik”. Alltså, i ett
marxist-leninistiskt parti får det inte finnas en klyfta mellan lärosatserna
och praktiken. Den revolutionära teorin måste omsättas i handling. Endast så
kan man skapa ett verkligt proletärt parti, rustat med revolutionär teori.
Lenin sa att “den revolutionära teorin inte är någon dogm”, att den
“slutgiltigt utbildas först i nära samband med den verkliga massrörelsens
och den verkliga revolutionära rörelsens praxis”, ty teorin måste tjäna
praktiken, “teorin måste besvara de frågor, som praktiken ställer”,
den måste prövas genom praktikens fakta.

Ett parti är inte revolutionärt för att det använder sig av revolutionära
paroller. Huruvida ett parti är revolutionärt eller inte bestäms naturligtvis
av dess praktik och bara genom en genuin revolutionär praktik kan man vinna och
göra sig förtjänt av proletärmassornas förtroende. “Vänstern är svag”
säger de och suckar men det är inte så konstigt att folk inte är intresserade
av dessa s.k. vänsterpartier när de inte är “vänster” i praktiken. En
organisation vars verksamhet år efter år huvudsakligen går ut på att sälja
tidningar eller studera texter eller sprida valpropaganda är inte en
organisation som följer en leninistisk metod, det är inte en “vänsterorganisation”
utan en borgerlig frasradikal fritidsförening. “Det gäller att pröva deras
uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte ge sig tillfreds med
den idealistiska eller bedrägliga frasen utan finna ut den verkliga
klassrealiteten.”. (Lenin, “Den proletära revolutionen och renegaten
Kautsky”, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 197.)

Det proletära partiet måste omgestalta hela partiarbetet på ett nytt
revolutionärt sätt i syfte att fostra och skola massorna till revolutionär
kamp, ty endast så kan man förbereda massorna till den proletära revolutionen.
Ett proletärt parti måste idka självkritik och skola medlemmarna på grundval av
egna fel eftersom det är endast så man kan utbilda verkliga kadrer och verkliga
partiledare.

Sammanfattningsvis, ett verklig marxist-leninistiskt organisation måste:
1. Ha en praktik som motsvarar teorin.
2. Bryta med legaliteten och skola massorna till revolutionär kamp.
3. Idka självkritik och skola medlemmarna på grundval av egna fel.

“Att öppet erkänna ett fel och blotta dess orsaker, att grundligt
analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen
att korrigera felet -det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är dess
uppfyllande av sin plikt, det är att uppfostra och skola klassen och sedan även
massan” (Lenin, “Kommunismens barnsjukdom”, Samlade skrifter i
urval, b. XVII, s. 114.). Lägg märke till att han skriver “öppet” och
Stalin påminner om att man inte skall vara rädd för att politiska motståndare skall
göra narr av oss när vi “öppet” erkänner våra fel.

Är detta svårt att tillämpa punkterna 1-3? Ja, det är svårt eftersom det är
tyvärr är nytt i det politiska livet i Sverige där legalismen och reformismen
slog världsrekord under 1900-talet. Men det är Leninism. Var och en som bekänner
sig till leninismen bör väl uppriktigt fråga sig om man lever upp till
leninismens krav. Man är enligt leninismen inte leninist bara för att man säger
sig vara leninist (pust!).

Andra internationalens dogmer spökar än
(Med dogmer menar vi här lärosatser som SVÄKOP försvarar oavsett hur
verkligheten är beskaffad).

Andra internationalens revisionister menade att proletariatet inte kan och inte
bör ta makten, om det inte självt utgör flertalet i landet. De gav inga bevis
för “att försvara denna absurda tes vare sig teoretiskt eller
praktiskt”.

Besläktade resonemang snurrar i det politiska livet i Sverige idag. I olika
reformistiska sammanhang hör man emellanåt en sur beklagan över att
“arbetarklassen minskar när industrijobben flyttar utomlands”. Detta
skulle då enligt reformisterna vara ett exempel på hur arbetarklassen har
försvagats och som en följd av detta att förutsättningarna för socialismens
försämrats. Men minskar verkligen arbetarklassen? Är det inte istället så att
många av de så kallade tjänstemännen fått en situation som är likvärdig med
genomsnittsarbetarens? Detta måste vi undersöka men helt klart är att
klasskampen skärps och att det finns kokande missnöje i de proletära
förorterna. Bör inte revolutionärerna ta fasta på detta istället för att gråta
över att en del av arbetarklassen minskar genom att konkurrensen tvingar
monopolkapitalisterna att flytta kapitalet dit arbetskraften är billigast?

En annan dogm som andra internationalen förfäktade var att proletariatet inte
ansågs kunna behålla makten om det inte disponerade ett tillräckligt antal
färdiga kulturella och administrativa kadrer som kunde organisera landets
förvaltning. De menade att man måste vänta och först utbilda dessa kadrer under
kapitalistiska förhållanden och sedan överta makten. Lenin svarade dem att man
borde vända på det så att man först tar makten och därefter skapar gynnsamma
betingelser för proletariatets utveckling. Här i Sverige hävdar den typiske
revisionisten att proletariatet inte kan eller bör föra en revolutionär kamp
eftersom det “inte finns förutsättningar”, istället bör man
“samla krafter” och satsa enbart på “valrörelsen” eller
“studier”. Erfarenheterna från många länder (alla?) visar att de
organisationer som väntar med den revolutionära kampen aldrig kommer att leda
någon revolution. De kommer att fastna i legaliteten och aldrig komma ur den.
Revolutionen är farlig och det revolutionära arbetet har ett högt pris.
Leninisten frågar sig inte när “revolutionen kommer”, han bryter med
legaliteten och skolar massorna i revolutionär kamp (ja, det är helt avgörande
att skola massorna i att bryta mot borgarstatens lagar). Man kan knappast
väntas sig att massorna skall göra det mest olagliga som finns (revolutionen)
om de inte har “vant sig” lite vid metoderna först. Det är med glädje
man ser att våra klassbröder i Husby m.fl. ställen redan “har vanan
inne”.

Stalin avslutar med att förklara att innehållet i Lenins metod i huvudsak fanns
redan i Marx’ lära, som enligt Marx’ ord “till sitt väsen är kritisk och revolutionär”.
Just denna kritiska och revolutionära anda besjälar helt Lenins metod. Men det
vore oriktigt att tro, säger han, att Lenins metod endast innebär ett
återupprättande av det, som Marx givit. I själva verket är Lenins metod inte
bara ett återställande, utan också en konkretisering och en vidareutveckling av
Marx’ kritiska och revolutionära metod, hans materialistiska dialektik.