Behovet av
en i Sverige aktiv rörelse som kämpar för en socialistisk revolution och i
förlängningen infriandet av kommunismen låg bakom bildandet av Oktoberrörelsen.
I detta underförstås att de svenska partier som kallar sig kommunistiska inte
är något reellt alternativ. Av dessa är Kommunistiska Partiet (KP), tidigare
KPML(r), det största.

Vår kritik mot
KP är av olika slag. Nedan presenteras en lista som sammanfattar våra huvudsakliga
invändningar. För en läsare utan kännedom om KP måste givetvis riktigheten i dessa
påståenden styrkas, vilket vi avser att göra genom en kontinuerlig kritik
granskning.

Vi väljer
dock att börja med att presentera denna sammanfattning, vilken även synliggör
vår inställning i en rad frågor.

Kommunistiska
Partiet har tagit del av denna kritik. Ännu har inget sakpåstående bemöts. Istället
har kritiken avfärdats med benämningar som sekteristisk, maoistisk,
arbetarfientlig. Vi stärks av detta osakliga bemötande i övertygelsen om att
vår kritik är korrekt.

Partiledningen
uppvisar strukturella brister

a. Personer
sitter för länge på ledande positioner. Ökad rotation skulle motverka
förstelning av Partiet, men också öka jämlikheten och motverka kotteri.

b.
Kronprinssystemet. Ledande positioner utses inte demokratiskt utan av personer
i ledande ställning. Alla vet redan att Robert Mathiasson kommer att efterträda
Anders Carlsson, detsamma gäller andra ledande positioner. Detta är inte en
personkritik utan en organisatorisk brist.

Partiet
behöver bli mer demokratiskt.

a. Åsikter
som skiljer sig från partistyrelsens och nytänkande bekämpas reflexmässigt.

b.
Göteborgsavdelningens dominans hindrar Partiets utveckling. Att all central
verksamhet är förlagd till Göteborg ger Partiet karaktären av en ”kompisgrupp”,
med tillhörande lojaliteter och likriktat tänkande. Vidare reproduceras
Göteborgavdelningens storlek och särställning genom att resurserna går dit.

c.
Lokalavdelningarna tillåts inte diskutera sinsemellan utan att det går genom
Göteborg.

d. Partiets
organisation gör att såväl alla initiativ som kandidater för poster utses
centralt. Genom att aktivt förhindra och motarbeta diskussioner kan aldrig
oppositionella åsikter spridas och få gehör.

e.
Åldersstrukturen är ett demokratiproblem som måste belysas. De äldre är i
majoritet och använder denna för att rösta ner nya initiativ, vilket
passiviserar eller rent av driver bort yngre medlemmar.

Verksamheten
måste förbättras och utvecklas.

a. Inga
ärliga utvärderingar sker. Arbetsmetoder måste alltid utvärderas i relation
till sina resultat. Fungerade det, fungerar det fortfarande, skulle något annat
vara mer effektivt?

b. Bristen
på nytänkande och prövande av andra metoder. Vad som är ”kärnverksamhet” är
förutbestämt, allt annat avfärdas trots att Partiets verksamhet uppenbarligen
inte ger resultat.

c.
Verksamheten är inte anpassad för dagens samhälle. Att exempelvis hålla glest
befolkade torgmöten eller att sälja Proletären utanför systembolaget är inte
bara förlegade arbetsformer utan ofta rent kontraproduktiva – det skrämmer bort
många. Självbedrägeriet är här stort, vilket framgår av hur verksamheten
beskrivs (7 sålda Proletären = en ny epok).

d. Involvera
fler medlemmar. Verksamheten är för koncentrerad till vissa ”nyckelpersoner”.
Alla borde få meningsfulla uppgifter och tilldelas verkligt ansvar. På så sätt
blir medlemmar engagerade och känner sig viktiga, istället för att som nu
passiviseras.

e. De
kunskaper som medlemmar har utnyttjas inte på bästa sätt. Verksamhet borde
utformas utifrån de kunskaper medlemmar tillför.

Revisionism
– Partiet har slagit in på ideologiskt felaktig väg.

a. Partiet borde
rikta sig till arbetarklassen istället för att ställa krav på högerpolitiker.
Proletären ägnas åt att skälla på borgare och sossar, men det är arbetarklassen
som är kommunisters målgrupp. Dels de som känner sig utanför, förbannade och
tappat tilltron på systemet, dels den grupp som i misströstan och alienation
passiviserats. Vår uppgift är att väcka arbetarklassen!

b.
Överdriven rädsla för att fjärma sig från arbetarklassen gör att Partiet inte
vågar ställa revolutionära krav. Detta är en form av missriktad opportunism. Vi
vinner inte över socialdemokrater med reformkrav, däremot men vi fjärmar oss
från de som söker ett alternativ. Enbart genom att ge ett sådant blir vi
intressanta.

c. Att
framföra reformkrav är inte kommunismens främsta uppgift – vi vill ett annat
samhälle. Att tala om ”100% vänster” eller ge förslag som kan uppfyllas inom
kapitalismen antyder en felaktig förståelse av kommunism. Vad vi ska göra är
att ställa krav som inte ryms inom nuvarande system. Vi ska synliggöra att
arbetarklassens intresse är oförenliga med kapitalismen, det ensidiga fokuset
på ekonomistiska (t.ex. högre lön) eller fackliga krav är ofta missriktat.

d. I den
verkliga dagliga kampen på arbetsplatser eller när social kamp uppstår förblir
Partiet passivt, all verksamhet kretsar kring artikelskrivande i Proletären.

e. Partiet
vacklar i den internationella solidariteten och vägrar att stödja väpnad kamp
av progressiva krafter och organisationer. Så tar man ställning för kampen i
Nepal först när vapen lagts ner, men sluter inte upp bakom den väpnade
frihetskampen i Indien. Inte heller är antiimperialismen längre självklar.
Listan med exempel kan göras lång.

f.
Opportunismen gör att partiet tar avstånd från rörelsens traditioner. Hammaren
och skäran har slaktats och våra förgrundsgestalter stryks. Vi bävar inför
nästa partiprogram!

Verklighetsbeskrivningen
– Partiet måste se verkligheten och klassen som den är idag.

Hur saker
idag ser ut kan inte vi bestämma, vi har den verklighet som finns. Fasta
anställningar är på väg bort, likaså anställningstrygghet. Dagens arbetarklass
ser inte ut som för några decennier sedan. Spontant missnöje och aktiva
protester ses inte för vad det är utan misstolkas och fördöms genom ett raster
av fördomar om 70-talets vänsteraktivister. På punkt efter punkt, är Partiet ur
fas med tiden.

Studier

Partiet tar
in medlemmar som saknar kunskap om Marxism-Leninismen och någon egentlig
skolning erbjuds inte. Äldre medlemmar har attityden att Marx och Lenin
klarades av på 70-talet. Krav på kontinuerlig skolning – såväl teoretisk som i
praktiska kampformer – är ett måste.

Detta är en
väldigt central punkt som berör alla andra. Oskolade medlemmar hotar partiets
ideologi och kan inte på jämlika villkor delta i interna diskussioner, inte
sällan utnyttjas detta av personer i ledande positioner. Lojalitet går före
argument. Medlemmarna verkar närmast hållas nere, så att de förblir partiets
vanor trogna.